Risk för radon i vatten finns i princip bara när man använder vatten från djupborrade brunnar. Det kan dock i undantagsfall finnas i vatten från grävda brunnar. Strålningen beror på att berggrunden på många platser innehåller uran och radium. Dessa grundämnen fälls ut i vattenförande sprickor och avger radon till grundvattnet. Brunnar, som borrats i sprickzoner, har oftast mycket god vattentillgång, men ofta även förhöjda radonvärden. Det finns inga områden, där radonproblemen helt kan uteslutas. Samtliga borrade brunnar bör därför kontrolleras.
I grävda brunnar är radonhalterna vanligtvis låga, 0 - 300 Bq/l vatten. Detta beror på att vattnet har luftats eller stått så länge i brunnen att radongasen hunnit avgå naturligt. Källvatten, som runnit fram i bergssprickor kan innehålla förhöjda värden, men sällan över 500 Bq/l.
Den största hälsorisken med radon i vatten är att radonet avges till inomhusluften, när man använder vatten i hushållet till exempel duschning eller diskning. När man andas in radonhaltig luft påverkas lungvävnaderna och på sikt kan detta förorsaka lungcancer. En effektiv ventilation speciellt i köks- och våtutrymmen minskar hälsoriskerna.
Riktvärden för radon i vatten
Socialstyrelsen anger i sina allmänna råd och försiktighetsmått för (SOSFS 2003:17) följande rekommendationer vid förhöjde radonhalter i dricksvatten.
Risk för hälsoeffekter föreligger vid uppmätta radonhalter i dricksvatten överstigande 1000 Bq/l. Vattnet bör inte användas till dryck eller livsmedelshantering. Störst risk för hälsoeffekter vid inandning av radonhaltig luft. Radon från vatten kan tillsammans med radon från mark och byggnadsmaterial ge höga halter i bostadsluften. I en enskild fastighet kan halten minskas genom att installera radonavskiljare eller med andra metoder. För att undvika höjningar av radonhalten inomhus måste avgående gas ledas bort från bostaden.
Övriga rekommendationer
Vid radonhalter överstigande 1000 Bq/l vatten bör en kompletterande radonmätning i inomhusluft göras.